Till enklare smide behövs, förutom ässja och material, bara några ytterligare verktyg. Du behöver en bågfil att dela materialet med, eller om du äger en vinkelslip är det ju enklare. Du behöver en smideshammare på runt 1 kg. Strunta i en tyngre hammare eller slägga - du blir bara trött i armen. Den bör ha en pene (en änden av huvudet är tillplattat), och den skall helst vara vinkelställd mot skaftet. En huggmejsel är inte dumt, den används att kapa järn i varmt tillstånd. Du kan göra den själv, men den kostar inte många kronor att köpa. En bra fil är nödvändig. Bör vara en dubbelgradig ansatsfil, vilket betyder att den är platt och har huggningarna i kors. Det bästa är en ansatsfil som är engradig (pararella huggningar) på ena sidan, och dubbelgradig på andra. En smidestång (platt går bra) på ca 50 cm längd måste du ha.
Och så måste du ha ett städ. Köper du ett nytt städ på 40-50 kg kostar det tusentals kronor, så glöm det så länge. Försök hitta ett gammalt först, eller börja med en bit järnvägsräls - finns säkert på skroten, be någon skära till en bit på 30 cm. Ställ stumpen på en stubbe, och lås fast den med böjda spikar.
Det enklaste är en sten som städ. Bör vara någorlunda platt, väga minst 20 kg och av stabilt material, så den inte splittras. Är den jordfast är det ju ändå bättre.

En vanlig vedeld räcker inte för smide, värmen bör bli dubbelt så hög - därför är det nödvändigt med en ässja. Den billigaste varianten är en grop i marken (30x20 cm, 15 cm djup) som kläds med sandblandad lera. I ena kanten gräver man ner ett blästerrör (runt halvmetern långt, 3 cm i diameter, ena änden ihopklämd till ett munstycke med 1,5 cm diam). Låt det inte sticka in i kolet,det blir glödhett. Till det kopplas bälgar eller en bakvänd dammsugare.
Betydligt enklare är att försöka få tag på en fältässja. Militära överskottslager brukar ha, kostar visserligen en peng, men är på rätt höjd och fläkten drivs genom trampning. Om man har svets och kan hantera den, kan en liknande ässja snabbt svetsas ihop - då kan man använda en dammsugare (bakvänd) eller hårfläkt (helst med värmeelementet bortkopplat) som fläkt.
Till bränsle används träkol eller stenkol. Äkta träkol kan vara svårt att få tag på - kanske finns någon mila i närheten? - men grillkol går också bra, kanske litet dyrt i längden. Stenkol kan vara besvärligt att hitta överallt, men fråga större järnhandlare eller leta i telefonkatalogen (efter någon som säljer, alltså). Till vanligt smide duger träkol, men planerar man att välla och bli litet mer avancerad bör man försöka få tag i stenkol.
Se till att ässjan får skugga, annars ser man inte hur materialet ändrar färg (det är därför alla smedjor brukar vara mörka med minimala fönster).

Man kan göra en liten eld, hälla över kol och blåsa till dess det tar sig. Eller så gör man som vid grillning - häll tändvätska över kolen, och tänd på. Personligen använder jag den varianten och börjar med grillkol som får ta sig, sedan spär jag på stenkol.
Efter ett längre arbetspass blir ässjan fylld med slagg och restprodukter. Rensa bort det (ser ut som glas), annars kan det täppa till fläktmunstycket. Överhuvudtaget, se till att luften från fläkten inte stoppas upp, det orsakar bara onödigt jobb, svordomar och ibland omstart av alltihop.

Stål eller järn. Stål har en kolhalt över 0,4% och kan härdas (alltså göras hårdare genom avkylning i vatten, olja). Järn har följdaktligen en lägre kolhalt och kan inte härdas. Gjutjärn är en specialform med betydligt högre kolhalt, och kan inte smidas.
Det vanligaste järnet kallas SIS 1312 och kan användas till allt utom eggverktyg och prylar som kräver hög hållfasthet. Där bör man använda kolstål, SIS 1770 kallas det, och kan alltså härdas. Går också utmärkt att använda gamla sparkmedar och bilfjädrar. Också gamla filar och röjsågsklingor kan användas, men då måste de avhärdas först. Värm till rödvärme och låt svalna i luften, så är det fixat.
Större järnaffärer brukar ha olika kvalitéer, och skrotupplag är rena guldgruvan. Filar, bilfjädrar, armeringsjärn ser man ju vad det är, men andra stänger och plattjärn kan vara svårt att bedöma. Järn eller stål? Härda en bit av materialet (se nedanstående kapitel), försök sedan fila det med en gammal fil. Halkar den bara, så är det stål, annars är det järn. Inga problem, eller hur?

Förr eller senare vill du strunta i krokar och ljusstakar och göra ett knivblad eller ett eldstål. Då måste du kunna härda. Genom härdningen hårdgör man materialet - alltså stålet, eftersom järn inte går att härda. Du kommer ihåg, va? Härdningen i sig går till på samma sätt, härdningsvätska däremot kan variera. Enkelt uttryckt härdar man genom att värma upp stålet till ljust eller mörkt körsbärsrött, sedan doppa ned i en plåtburk med olja eller vatten.
Olja är vanligt idag. Ger inte så stora påfrestningar på stålet, ger ett mjukt resultat. Finns särskilda oljor, men till vardagligt smide går det bra med motorolja, matolja eller linolja. Värm oljan före härdningen genom att doppa den upphettade smidestången några gånger i burken (temperaturen kan vara allt från 25-75 grader). Det ryker kraftigt när man doppar ned föremålet, och ibland kan oljan ta eld - ingen fara, kväv elden med en filt eller liknande. Doppa ner den glödande delen av föremålet i burken, rör om i någon halvminut. När föremålet har samma temperatur som härdvätskan är härdningen klar.
Vatten går också att använda. Värms upp till 30-40 grader, doppa ned och rör om 5-10 sek. Detta sätt ger större påfrestningar på stålet och ett hårt stål. Saltvatten (10-15% salt) ger ett ännu hårdare stål.
Hur vet man nu att härdningen tagit? Testa med en gammal fil - halkar den bara över den härdade delen så har allt fungerat. Annars går det att göra om härdningen. Inte för många gånger, mikroskopiska sprickor kan uppkomma.
Det kan hända flera saker som gör att härdningen går snett. Härdningsvätska eller tång kan vara för kalla, man har inte värmt upp föremålet tillräckligt, man har smitt för länge varvid föremålet har avkolats på ytan, kallsmide (man har smitt för kallt stål) osv.
Det bästa är att testa olika stål, olika temperaturer, olika härdvätskor - till slut får man bra kläm på hur det fungerar.

Ett härdat stål blir sprött och ömtåligt. Det måste bli segare, vilket man gör genom att värma upp det till 225-300 grader. Ett blankt stål reagerar då med färgförändringar som påminner om bensin på en vattenyta.
Olika stål kan kräva olika temperaturer, och olika redskap kräver också olika temperaturer (se tabell).
Hur gör man nu? Jo, först skall ytan som skall anlöpas putsas blank. Gör det med sandpapper eller smärgelduk - inte fil, den kommer att förstöras.
Rent praktiskt kan men sedan anlöpa på flera sätt, varav den enklaste är att sätta på en spisplatta på högsta värme och sedan trycka föremålet mot plattan. Efter några minuter ser man färgskiftningarna. Vänd föremålet då och då.
En annan variant är att lägga en mm-tjock plåt över den brinnande ässjan och använda den istället för spisplatta. Och ytterligare en metod är att rödvärma smidestången och sedan nypa över föremålet, och på så sätt föra över värmen. Man flyttar tången då och då för att få jämn värme. Detta är en besvärligare metod, passar kanske bäst till knivblad - utan att nypa direkt på eggen).
Anlöpning kräver lite grand. När färgerna kommer, kommer de fort. Så öva mycket - träna med en vanlig järnbit på en elplatta, se hur färgerna kommer, lär dig hur fort det går etc. Träna på att sänka temperaturen genom att blåsa eller spotta på mindre föremål. Blir det överanlöpt måste man härda om och börja från början med anlöpningen. Om anlöpningen gjorts med för låg värme kan man göra om anlöpningen.

Föremål kan efterbehandlas på olika sätt, både för att få annan yta och för att skydda det.
Man kan svärta - föremålet värms upp till ca 300 grader (blått) och sedan stryker man på linolja med en trasa. Gör det flera gånger och det blir en fin djupsvärta. Tänk på att ev. anlöpning bör göras efter svärtning, i omvänd ordning försvinner anlöpningen.
Man kan brungöra föremålet. Man slipar det blankt, ruggar upp det med en stålborste och håller sedan prylen i vattenånga. Då kommer rosten snabbt.
Man kan även förkoppra och förtenna, men det är litet överkurs, så jag hoppar över det.

En del av de saker man smider behöver filas till (knivblad t.ex.). Fila för hand - smärgel är besvärlig, föremålet kan bli för varmt så anlöpningen försvinner, det går för fort. Sätt fast föremålet i ett skruvstäd - ett tungt, kostar inte så väldigt mycket. Använd en vanlig ansatsfil och följ några regler;
Fila diagonalt
Fila från dig, lyft den på återvägen (skärpan håller längre)
Håll stadigt med båda händer
Rensa filen ofta med en filkarda (stålborste)
Håll koll på vinkeln (inga konvexa ytor)
Grovfilning alltid före härdning och anlöpning
Att fila är inte det enklaste man kan ge sig på. En del tycker det är mördande tråkigt, en del funderar på livet under filandet. Försök lära dig det (träna, träna), det är en del av hantverket.

Slipning är egentligen överkurs, allt inom smide behöver inte slipas. Att slipa rätt är också besvärligt, kräver mycket träning. En roterande slipsten är lämplig - antingen en gammal handdriven eller en modern, typ Kiruna-slipen. Slipningen görs efter härdning och anlöpning. Slipning varierar lite beroende på vad som skall slipas. Låna en bok på biblioteket om slipning, där kan du läsa om knivar, yxor eller andra eggverktyg och hur de slipas eller bryns.

Se där, nu kan du smida. Nu är det bara att träna, träna och träna. Sedan kan du träna litet mer. Jag tror att man aldrig blir färdig som smed, eller vad det nu än gäller inom olika hantverk. Men det är det som är tjusningen.
Det finns böcker om smide att köpa (kanske det finns några på biblioteket?). Inte så många, men i några kan du få beskrivningar hur du smider olika föremål.
Om du nu vill ha det - vissa tycker det är roligare att experimentera och lära sig själv.