Att garva ett renskinn är inget som man gör över en helg, mellan gräsklippningen och middagsluren. Jag skall beskriva hur det går till, för att visa att bakom ett mjukt, rödlätt renskinn ligger mycket arbete. Vill ni lära er utförligt om detta finns bra böcker, och lite grand på nätet.
Kännetecknande för all garvning är att det måste ske direkt efter slakten, annars börjar förruttnelseprocessen ganska så direkt. Nu är det väl inte så ofta som man slaktar och direkt efter det börjar garva, utan oftast har väl hudarna saltats och lagrats. Detta är i sig inget märkvärdigt; man flår djuret, ser till att så mycket som möjligt av kött och senor är bortskrapat, lägger ut huden på ett slätt underlag (litet lutande, för avrinningens skull) och strör ett par centimeter tjockt lager av grovsalt över. Sedan läggs nästa hud över, och saltas. Saltet kan behöva bytas ut någon gång under lagringstiden, men annars är inte detta något speciellt besvärligt.
Själva garvningen av ett renskinn kan naturligtvis gå till på olika sätt, beroende på om det sköts maskinellt eller rent hantverksmässigt. Renlevnadsmänniska och puritan som jag är, så håller jag mig till den hantverksmässiga versionen. Först måste huden avhåras. Det enklaste och vanligaste sättet att göra detta är att lägga huden i en bäck eller sjö, där den får stanna under vatten till dess håren lossnar eller lätt kan skrapas bort (beroende på vattentemperaturen kan detta ta 1-2 veckor).
Nu kommer vi till det mer invecklade. Själva garvningsmomentet kräver, förutom tid och intresse, lite tillbehör. Vi behöver en kopparkittel (större), sälg- eller björkbark, termometer, skinnskrapa, albark, köttkvarn, mjuk borste, kätting. Har man en gammal tvättgryta att elda under, och med en insats av koppar är detta perfekt. En järnkittel är mindre bra, eftersom den kan färga skinnet svart. Inget man eftersträvar direkt... Man fyller kitteln till hälften med sälgbark (skinnet blir lättarbetat och ljust) eller björkbark (vilket ger ett strävare och mörkare skinn), sedan häller man vatten upp till kanten, eldar utav bara den under grytan och låter det hela koka i någon timme. Efter det silas barken bort, och lagen får svalna ned till 30-35 grader. Lägg ned en näve grovsalt också. Skinnet får ligga i lagen under ett par timmar, och under tiden rör man om, nästan ständigt. Efter detta skall skinnet skrapas, vilket brukar ställa till problem för nybörjaren. Allt fett och alla hinnor skall bort, och till detta ändamål används ett räckjärn eller en skinnskrapa. Det krångliga är naturligtvis att skrapa så att allt som bör försvinna, också gör det. Dock utan att skada skinnet. Detta är ett motsatsförhållande, som kan vara svårt att bemästra. Lägg inte skinnet på ett hårt underlag under skrapningen, då går det ofelbart hål. Sträck det hårt, utan något underlag. Sedan skall skinnet ned i lagen igen. Ser man inga vita ränder på skinnet har man lyckats vid första försöket (vilket är få förunnat), annars är det bara att ta upp det igen och skrapa mer. Efter några omgångar är förhoppningsvis de vita ränderna borta, och skinnet kan hängas upp på tork.
Klart? Glöm det, nu kommer vi till nästa fas; färgning. För att få den här vackra rödbruna färgen används albark. Den yttersta grå delen av barken skärs bort och det är den röda delen av barken som mals i en köttkvarn, för att sedan blandas med litet vatten. Skinnet tas ned från torkningen, innan det är helt torrt, och den här barkblandningen stryks ut över hårsidan - naturligtvis så jämt som möjligt. Sedan borstas allt överblivit bort med en mjuk borste. Efter att skinnet torkat ytterligare något, så fettas det in med margarin eller majsolja. De traditionstrogna använder mosad hjärna och tran, men för de som drar gränsen någonstans så går det lika bra med matolja.
Och till sist; det nästan torra skinnet skall mjukgöras. Ett slitgöra då man drar skinnet (gärna ihoprullat med hårsidan inåt) upprepade gånger över en uppspänd järnkätting. Fram och tillbaka, fram och tillbaka till dess man tycker att det är tillräckligt mjukt och följsamt. Tja, det var väl inte så besvärligt? Jag köper handgarvat renskinn från ett garveri i Norrland, och jag köper maskingarvat renskinn från ett annat garveri i Norrland. Skillnaderna är flera; det handgarvade är litet styvare, litet mer ömtåligt för väta, och dubbelt så dyrt. Men det är många gånger vackrare. Man ser alla märken i huden, och den får ett helt annat liv än ett maskingarvat skinn. Smaken är ju delad, som tur är, och vad jag tycker är vackert, kan ju av någon annan uppfattas som ett hjärnsläpp.
Nu står du där med ett handgarvat renskinn, och har du tur är det oändligt vackert. Du kan se skavanker i huden, stick från insekter, variationer i infärgningen osv. Jag har köpt handgarvade skinn som varit så vackra, att jag inte velat skära i dem. De har blivit hängande långa tider, och då och då har jag tagit fram det och bara njutit. Lite knepigt, va? Men har du otur, står du med ett renskinn som har litet större skador, kanske en hel del kormhål etc. Kormen är en insekt som lägger sina larver i pälsen på renens ben. Dessa larver kryper sedan så sakteliga under huden (usch!) upp på benen och upp till nacken, där de borrar sig ut till friheten igen. Så på många renskinn finns det ett antal små hål, 1-2 mm, i nackregionen, som gör att just det partiet blir svårt att använda till något vettigt. Och kostar skinnet runt 100 kr per kvadratfot (30x30 cm), så gäller det att hushålla med det. Vilket osökt för mig in på nästa avdelning, nämligen

Som jag nämnde i förra avdelningens slut är skinn ganska dyrbart. Vanligen mäter man ju i kvadratfot (30x30cm), och priserna varierar mellan 20-100 kr/kvf beroende på från vilket djur, vilken kvalité skinnet har, handgarvat eller maskingarvat. Eller om det rent av är kromgarvat. Garvningen kan, som jag redan nämnt, ske antingen maskinellt eller för hand. När man gör det helt hantverksmässigt används barklag, när man gör det maskinellt görs garvningen vegetabiliskt. Garvlagen består i båda fallen av naturliga ämnen, lätt nedbrytbara. Kromgarving däremot använder kemikalier i stor grad, och avfallsprodukterna blir stora och farliga. Detta är det vanligaste sättet, dessvärre, eftersom det är det billigaste och mest rationella. Allt beklädnadsskinn, till kläder och möbler, bilsäten osv, brukar vara kromgarvat. Och skinnen blir mjuka och fina, lätta att jobba med. Jag måste erkänna att ibland jobbar också jag med kromgarvat nötskinn. Det är inget jag är glad över, men priset kan ibland prutas ned till 10-15 kr/kvf, och då har jag svårt att stå emot. Oftast använder jag detta skinn till produkter som inte skall säljas, eller till större artiklar som skulle bli alldeles för dyra i vegetabilgarvat renskinn. Jag är dock mycket noggrann att tala om på vilket sätt garvning skett, sedan är det upp till ev köpare att slåss med sitt samvete. Jag har redan förlorat när det gäller just det fallet. 
Nåväl, oftast är det ju hand- eller vegetabilgarvat renskinn som gäller för min del. Det vegetabilgarvade kostar ca 50 kr/kvf för bästa kvalité (inga större märken, inga kormhål etc), och för motsvarande kvalité, men handgarvat, får vi lägga upp ca 100 kr/kvf. Och försöka se glad ut... Så har man ett skinn som kostar bortåt 1.000 kr, tänker man sig gärna för, innan man börja skära och klippa. Och förutom kostnaden för skinnet, är det ytterligare några saker man bör tänka på. Ett skinn har en viss elasticitet, ju tunnare, ju mer töjbart. Detta märks särskilt om man skär bitar "tvärs" över skinnet. Man bör skära i längdriktningen, från nacke mot rumpan (eller tvärtom). På så sätt undviker man att skinnet töjer sig på något överraskande sätt. Det finns beteckningar på de olika delarna av skinnet; krupong, nacke, sida etc. Den finaste och stadigaste delen är krupongen, använd den till de delar som är synligast. Sedan kommer sidorna, och till sist området under buken, som kan vara sladdrigt och bör användas till mindre viktiga partier.

Att sy i skinn är roligt, tar visserligen mycket tid om man gör det för hand, men passar sig utmärkt att göra framför TV:n. Man behöver naturligtvis litet utrustning. Förutom skinnet(!), så bör man ha kartong att göra mönster av, man bör ha en syl att perforera skinnet med, kanske en markör (hjälper till att få stygnen på samma avstånd från varandra), nålar (skomakarnålar, ej slipade lädernålar), tråd (gärna vaxad lintråd eller artificiell sentråd, även om det går bra med björntråd eller t.o.m. tandtråd), naturligtvis en lämplig sax eller skalpell (att klippa eller skära ut delarna med), lim att foga ihop skinnet med medan man syr (kontaktlim går bra, även om det finns speciellt lim för detta ändamål), linjal för de raka partierna eller till remmar o.dyl. (gärna en metallinjal, plastdito har en tendens att skäras i småflisor av skalpellen).

Gör ett mönster i stadigt papper eller kartong på det du skall sy, lägg ut delarna på skinnets baksida (kolla framsidan så det inte finns någon skada), vrid och vänd tills du utnyttjar skinnet på bästa ekonomiska sätt. Tänk på riktningen. Rita ut mönstret med en bläckpenna. Vissa skinnhantverkare påstår bestämt att bläckpenna är helt förkastligt, jag vet inte varför. Jag har alltid använt bläckpennor, utan att bläck trängt igenom, eller missfärgat. Har du inte räknat med en sömsmån på ca 5 mm på mönstret, så får du lägga på det nu. Att sy i skinn är inga märkvärdigheter. Tunt skinn kan sys på vanlig symaskin, vilket också många gör. Personligen syr jag nästan allt för hand - är det hantverk, skall det också vara gjort för hand. Visserligen har jag både symaskin och skomakarmaskin, men jag använder mycket sällan någon av dem till skinnsömnad.
Här kommer jag bara att ta upp skomakarsöm, som jag själv nästan uteslutande använder. Det finns andra slags sömmar, och man kan sy med tunna läderremmar (laska), men just skomakarsömmen anser jag vara den bästa. Det är egentligen "två trådar i en söm", vilket betyder att om ett stygn skulle råka gå av (vilket i och för sig aldrig hänt mig ännu), så finns det fortfarande en tråd som håller ihop arbetet. Med en vanlig maskinsöm skulle ju allt repa upp sig.
Tillvägagångssätt vid skomakarsöm; den bit av väskan (eller vad det nu är), som skall sys ihop, mäts upp med tråden. Sedan klipper man av en bit som är tre gånger så lång, det brukar bli lagom. Man sätter en trubbig skomakarnål i varje ända av tråden, och lägger åt sidan en stund. Den söm som skall sys har man förhoppningsvis klistrat ihop tidigare, annars gör man det nu. Som nybörjare bör man nog märka ut var stygnen skall sitta (i alla fall om sömmen skall vara synlig), och till detta använder man sömsporren, ett litet handtag med ett kugghjul som gör ett märke i skinnet var 4:e mm (det finns sömsporrar med varierande avstånd). Den för man pararrellt med skinnkanten, ca 3-4 mm från, och vips har man märkt ut var sylhålen skall göras. Verkar vara massa onödigt jobb, tycker du. Varför inte ta en vass nål, köra igenom bägge skinnen, och sy som vanligt? Jag har försökt detta, men dels är det besvärligt att få sömmen rak, dels är det jobbigt att sticka genom två skinn (även om de är tunna), och går man då över till en skärnål (en slipad nål) så är det risk att skinnet kommer att brista i sömshålen. Så jag kör dubbelskift; sylar först och syr sedan. Markörsporre använder jag aldrig numera - efter ett tag klarar man automatiskt av att syla på rätt avstånd från kanten, och med lika avstånd mellan hålen.
Nu kommer vi till det fina i kråksången. Man tar tråden, med de påträdda nålarna, och för igenom ena nålen genom första hålet. Sedan ser man till att man har lika mycket tråd på varje sida av skinnen. Man för igenom en nål, vi säger höger, genom nästa hål och drar åt litet grand. Se till att hålla ett finger över första sömshålet och tråden, så den inte förskjuter sig. Efter det tar man vänster nål och för igenom skinnen i samma hål - man möter alltså tråden från höger nål, som man fört igenom tidigare. Samtidigt drar man undan den första tråden, så inte vänster nål och tråd skadar den. Nu möts alltså tråden i sömshålet  -  skomakarsöm. Så fortsätter man hela vägen. Försök att göra i samma följd hela tiden, så får man en fin och enhetlig söm hela vägen. Man avslutar genom att antingen göra en knut med en liten limdroppe på (om det inte stör för mycket), eller så syr man tillbaka några stygn i de gamla hålen innan man klipper av trådändarna.
Nu har du gjort din första skomakarsöm, en söm som går att använda till nästan allt. Jag använder den helhjärtat, både till skinn och tjockare läder, till väskor, knivslidor osv. Man får en oöverträffad hållbarhet, och det blir snyggt. Sedan kan man variera sig - man kan lägga en vikt tyg- eller skinnremsa (passpoal) mellan skinnen som skall sys ihop, man kan använda olika nyanser på sentråden, olika tjocklekar. Det är en rolig söm, har man tränat ett tag går det nästan utan att man behöver titta - därav placeringen framför TV-apparaten. Så som de flesta program ser ut nuförtiden gör det ju heller inget om man skulle missa något...

Detta var en kortfattad beskrivning av skinn och skinnhantverk. Här, liksom i de flesta hantverk, blir man aldrig fullärd. Hela tiden utvecklas man och testar nya varianter, nya möjligheter. Men med bara baskunskaper kan man med skinn göra riktigt prydliga saker. Och sedan kanske man, som jag, är fast för livet...