Nordamerikas indianer

När Columbus snurrade fel och anlände till Mellanamerika och trodde sig ha landstigit i Indien, bodde det hundratusentals människor i Nordamerika. Deras förfäder hade en gång levt i Sibirien och när inlandsisen drog sig undan för 40.000 år sedan var det äventyrare och jägare som beslöt sig för att ge sig ut på drift. En del tog till höger mot Berings sund och mot kontinenten som skulle "upptäckas" på 1500-talet, och några svängde till vänster och hamnade i vår avkrok och blev sedermera vår egen ursprungsbefolkning, samerna.
De finns åsikter som menar att det redan då bodde människor i det som skulle bli Nordamerika. Än finns det inga vetenskapliga bevis för detta, men det är ingen omöjlighet.

De som tog den långa promenaden över Berings sund splittrades upp. En del följde inlandsisens smältande och tog till vänster och bosatte sig i nuvarande Antarktis. De flesta fortsatte dock söderut och utefter kontinentens västkust, splittrades upp då och då i takt med att inlandsisen släppte dem vidare i olika väderstreck. Dessa (och kanske några andra) blev i sinom tid alla de stammar du hittar på vår avdelning om just stammar.

Jag har snöat in på prärieindianerna. Ända från barndomen har indianen förkroppsligats av krigaren prydd med fjäderskrud, hjortskinnskläder, fransar, fjädrar  -  och det har hållit i sig.
När mitt andra stora intresse  -  hantverk av olika slag  -  ökade i omfång, var det bara naturligt (och turligt) att ägna sig åt det hantverk prärieindianerna en gång sysslade med. Turligt att jag då fått ägna mig åt så mycket, och så varierat. Där finns skinnsömnad, trähantverk, metallhantverk, pärlbroderi, arbete med nya material som fjädrar, horn, ben osv. Så mina år som "indianhantverkare" har gett mig så mycket  -  du kan se en del av vad jag gör på mina sidor om indianhantverk.

Nåväl, prärieindianerna var det. Förmodligen var det Blackfeet-indianerna som var de första att befolka prärien. Ursprungligen kom de från Kanada, var bofasta men övergick mer och mer till att följa präriens vandrande skafferi, buffeln. Man beräknar att det fanns bortåt 60 miljoner bufflar strövande omkring i stora hjordar, och Blackfeet-indianerna fann att dessa djur kunde ge dem det mesta av vad de behövde.

I området fanns då Flathead-indianerna och Nez Percé-indianerna, och österut hade Gros Ventre och Arapaho-indianerna börjat söka sig ut mot prärien och buffeln. Vid Missouri-floden levde de bofasta Hidatsa-indianerna, och norrut fanns Mandaner och Arikara-indianer i sina byar. En del av Hidatsa-stammen hade brutit sig loss från bylivet, flyttat till området vid Yellowstone River och tagit namnet Crow.

Det var första vågen ut på prärien. Nästa våg kom så sakteliga med de stammar från öst och nordöst  -  Plains Cree, Assiniboine, Sioux, Cheyenne  - som tvingades allt längre västerut av sina grannar i öster. Grannar som var mäktiga, och som blev ännu mäktigare i takt med att de kom över de vitas vapen.
Längst söderut kom prärien att befolkas av Apaches, Kiowas och Comanches  -  varifrån dessa ursprungligen kom är man inte säker på.
Senare kom ytterligare, mindre stammar ut på prärien för att bli buffeljägare

Alla dessa stammar påverkades av präriens skiftande, och ibland mycket påfrestande natur, av extrema väderomslag etc. De var alla beroende av buffeln, av hjorten, av de bär och rötter de kunde finna. Allt detta gjorde att de kom att följa ett liknande livsmönster. De hade i mångt och mycket samma vanor, samma klädstil och samma syn på religion.

Under mitten av 1700-talet hade alla de stammar som kom att befolka prärien anlänt. De levde ett nomadiserande liv, följde buffelhjordarna. Sedan kom hästen, och dramatiskt förändrade livet för prärieindianerna. Hästen hade en gång levt på kontinenten, och dött ut för tusentals år sedan, men nu återinfördes den av spanjorerna. De hade hästar med sig när de koloniserade i nuvarande Texas och New Mexico, och genom raider och viss byteshandel kom indianerna i besittning av dem. De spreds bland prärieindianerna, och en högre växel kunde läggas in i livsstilen.
Stammarna kunde delas upp i mindre band eller klaner som under sommarmånaderna levde för sig själva och följde buffelhjordarna, och man träffades allihop bara under vissa ceremonier eller handelsmöten (rendezvous). Under vintermånaderna brukade alla band och klaner i samma stam (ibland flera vänskapliga stammar) sätta upp sina tält någorlunda nära varandra.
Tidigare hade man vandrat till fots, och använt hundar som last- och dragdjur. Hästen kom och mycket blev förändrat. De A-formade lastramar (travois) som hundarna tidigare dragit bakom sig kunde nu göras större för att passa hästen, vilket i sin tur betydde att tälten kunde göras större. Också buffeljakten förändrades; tidigare hade man jagat buffel genom att driva in delar av hjorden i stora inhägnader eller utför stup  -  nu kunde man jaga direkt från hästryggen, flå och stycka och sedan frakta hem hudar och kött med hjälp av hästen.
Hästen medförde naturligtvis också att man fick mer tid över till annat än jakt och de sysslor som hörde till själva jakten. Man kunde ägna mer tid åt de småkrig man alltid ägnat sig åt, man kunde ägna mer tid åt religionen och man kunde utveckla hantverket ännu mer. Särskilt vintermånaderna, då strider med andra stammar och buffeljakt var nere på en miniminivå, ägnades åt hantverk. Männen gjorde nya pilbågar, pilar, lansar, spjut, yxor, klubbor, knivar osv. Kvinnorna ägnade sig åt sömnad av hjortskinns- och älgskinnskläder, väskor, pungar osv.  -  ofta broderade med piggsvinstaggar och de nya glaspärlor som kommit till prärien via vita handelsmän.

I början fanns det ingen konkurrens på prärien. Men fler och fler stammar flyttade ut och började jaga buffel, och detta medförde fler småkrig och rivalitet. Alla försökte naturligtvis ha sin del av de väldiga buffelhjordarna för sig själva, och varje stam som trängde sig in medförde krig, flyttningar av andra stammar, rivaliteter.
Allt detta blev mer märkbart med hästens ankomst, och 10-20 år efter det man sett den första hästen på prärien, fanns så många att alla stammar var lika rörliga och krigsbenägna. Krigarna i varje stam blev stammens viktigaste "tillgång", och det mesta kom att centreras runt dessa krigare.
Pil och båge var fortfarande det viktigaste vapnet, men man utvecklade bättre lansar, spjut, klubbor, knivar  -  och det ultimata var ju att komma över ett av den vite mannens skjutvapen.
Med åren bildades krigssällskap (warrior societies). De hade speciella kännetecken, speciella riter, egna danser, egna ändamål  -  men gemensamt var nog att huvudsyftet med dessa sällskap var att vara förebilder för de små pojkarna, att vara "fostrare" för ynglingarna, så att dessa en dag skulle bli fullvärdiga krigare, och inse det viktiga i att kunna försvara sin stam och sitt folk. Förutom detta tjänstgjorde dessa krigssällskap också som polisstyrka i de olika banden, de genomförde buffeljakter, de agerade spejare och vakter vid förflyttningar osv.
Varje yngling kom att tillhöra ett krigssällskap. Tillhörigheten kunde variera under livets gång, men man tillhörde alltid ett sällskap och man följde dess regler och riter, till dess man drog sig tillbaka från aktivt krigsliv vid 40-årsåldern...
Man fick naturligtvis ingen betalning för sitt liv som aktiv krigare, men som tecken på att man hade gjort något hjältemodigt kunde man erhålla mer synliga bevis. Fjädrarna från den vithövdade örnen hade valts för detta ändamål, och varje fjäder förvarades med omsorg, visades stolt upp  -  och om man var en mycket skicklig krigare kunde man till slut få ihop så många fjädrar att man kunde få en fjäderskrud tillverkad åt sig. Dessa fjäderskrudar, mer än något annat, kom att symbolisera präriens folk, och gör väl det fortfarande.

Den extrema naturen på prärien och det påfrestande liv som alla konfrontationer och småkrig medförde, bidrog till att man, förutom sitt deltagande i olika krigssällskap, också sökte hjälp från en högre makt.
Genom "visioner" kunde man få den här hjälpen. Man drog sig undan ut i ensamheten, fastade i flera dygn, och till sist blev man mer eller mindre medvetslös  -  då kom ofta dessa visioner. Man ansåg att det var Skaparens sätt att ge vägledning och råd. Eftersom allt hörde ihop, att allt på jorden och i himlen var levande, så hade varje djur och sak också speciella egenskaper som var önskvärda och nödvändiga. Dessa egenskaper kunde man få se i en vision, och genom att reflektera över dem, och försöka efterlikna dem, kunde man komma i besittning av dem. Ofta gällde det djur av olika slag, och man trodde att man genom att efterlikna djuret ifråga, och genom att komma över något från djuret kunde få dessa egenskaper själv. Man fick "medicine" eller "power" från dessa hjälpare och vägledare  -  de skulle hjälpa och skydda när det var nödvändigt.
Också de vise männen och medicinmännen fick sin hjälp från visioner. Dessa människor var ofta mycket kunniga i örtmedicin och hade en stark förmåga att injaga hopp och tro hos en patient, vilket är nog så viktigt för ett tillfrisknande. Så de helande männen renade sig med ett svettbad, med böner, och sedan var de en kanal från Skaparen att nå den sjuke och få honom frisk.
Att genomföra svettbadsceremonier var vanligt. Man ansåg att man renade sin kropp, sitt liv, genom de ritualer som förknippades med svetthyddan, att dessa förberedelser var nödvändiga för att nå kontakt med Skaparen.
De flesta ritualerna inbegrep också ceremonipipan, och rökning. Man kom i kontakt med Skaparen genom röken, och om ritualerna genomfördes rätt fick de som rökte pipan ta del av den visdom som fanns i universum.

Överhuvudtaget allt som indianen företog sig skedde med en andlig underton. Man lade andliga betydelser i månens rörelser, solens ljus, stjärnorna osv. Dessa rörde sig medsols i en cirkel, och cirkeln var helig, den symboliserade universum, livets rundgång, evigheten.
Indianen hade inga speciella tillfällen eller dagar då han talade med Skaparen. Han kände att han kunde göra det när som helst  -  ibland direkt till Skaparen, men oftast skickade han sina böner via sina skyddsdjur (eller ting). Ibland kunde han ge gåvor i samband med sina böner  -  högt skattade ägodelar placerades på prärien eller kastades i vattendrag. De skulle förvandlas och färdas till Skaparen, och Skaparen skulle i gengäld garantera indianen framgång i det han bad om. Ofta gavs löften om nya gåvor eller åtaganden, om det visade sig att indianen fått sina böner hörda. Han kunde t.ex. lova att delta i en Soldans.
Soldansen var ett stort evenemang. Någon gång under sommarmånaderna samlades alla band och klaner, och en stor Solhydda byggdes efter vissa regler och ritualer. Man genomförde olika ritualer, man dansade, man bad till Skaparen  -  och hälsade sommaren och buffeljakten välkommen. Vissa krigare genomförde sina löften till Skaparen genom att föra trästickor under bröstmuskulaturen, binda långa skinnremmar från dessa trästickor till hyddans mittstolpe  -  och sedan dansa i timmar, till dess man slet sig loss eller svimmade. Dessa riter var heliga för indianen, och de kunde aldrig förstå varför den vite mannen blev sådan motståndare till Soldansen, att den faktiskt förbjöds. Den vite mannen ansåg att indianerna hädade genom att, som de uppfattade det, tillbedja Solen. Indianerna själva uppfattade Soldansen som dygn av glädje, hopp och tacksamhet. Man tackade för hjälpen man fått under det gångna året, och man bad om ytterligare stöd från Skaparen för det kommande året.

Det fanns också tid till annat under Soldansen. Släkter träffades, presenter utväxlades, de fattiga mottog gåvor, småbarnen fick sina öron håltagna, krigare som förtjänat ett nytt namn mottog detta av stammens ledare osv.
Och när Soldansen var över, återvände varje band/klan till sitt område, övertygade om att man gjort allt man kunnat för att tacka Skaparen och för att få ett lyckosamt kommande år.

Man hade ett gott liv. Men så kom den vite mannen. Franska pälsjägare kom till prärien vid 1700-talets början, och runt 1750 fanns det handelsvägar utefter de flesta floderna på norra prärien. Alexander Mackenzie reste till kanadensiska Stilla Havs-kusten 1793, och Lewis och Clark gjorde sin berömda resa över prärien till Stilla Havs-kusten 1805-06.
Och vid 1815 hade regeringen just påbörjat sin långa bana av brutna fördrag med de olika stammarna på prärien. I början trodde indianerna oreserverat på dessa fördrag och på de löften man fick, men efterhand ändrades den inställningen.
Innan 1840 började vagnstågen korsa prärien, och med dessa kom sjukdomar, whiskey, våld. Det tog inte lång tid innan indianerna började försvara det som de ansåg vara sitt hem, och de vita svarade med att bygga fort. Situationen blev värre och 1851 samlades indianer och vita i ett stort fredsmöte i Fort Laramie för att underteckna ett fredsfördrag. Detta kunde naturligtvis inte hållas, de vita fortsatte att strömma över prärien och orsaka stora problem för dess invånare, och 1854 bröt regelrätt krig ut.
Fredsfördrag skrevs då och då, löften gavs  -  men inget hölls, och de vita fortsatte att komma.

Indianstammar började placeras på reservat, pådrivna att leva mer som den vite mannen, att bygga hus, odla jorden. Många vägrade dessa åtaganden, som låg så långt från deras tidigare liv, men en del försökte  -  bara för att återigen bli omplacerade till ett nytt reservat, med ännu sämre förhållanden och förutsättningar.
Fredsuppehållen blev kortare, krigen mer våldsamma. De vita kom ännu fler, eftersom guld upptäckts i Rocky Mountain. Det blev allt hårdare för indianen.
Det som slutligen tog knäcken på motståndet var nog den hänsynslösa jakten på buffeln. Runt 1764 började faktiskt indianerna själva sälja buffelhudar från prärien, gärna i byte mot vapen, ammunition osv. Det var inte många hudar som letade sig ut från prärien  -  med tanke på att det beräknas ha varit runt 60 miljoner bufflar där vid den tidpunkten  -  men när ett tyskt garveri 1860 kom på hur man skulle få ett högkvalitativt skinn från buffeln, var kapplöpningen igång. Mer än 10.000 vita jägare invaderade prärien. De tog hudarna, tungan (en delikatess) och ibland benen (användes vid porslinstillverkning i Europa)  -  resten fick ligga kvar och ruttna.
Naturligtvis bekämpade indianerna alla dessa jägare, men de flesta krigföra indianer satt redan på reservat och de övriga var så medtagna och deprimerade att motståndet inte lönade sig. Redan 1873 var vissa områden redan tömda på bufflar, och 1885 fanns det bara en handfull kvar.

Så kom äntligen den stora seger som indianerna så länge väntat på. Den skulle också medföra slutet på deras präriekultur, men det visste de inte då. I juni 1876 stod slaget vid Little Big Horn i sydöstra Montana, och general Custer med män nedgjordes totalt.
Denna neslighet var för mycket för alla de vita som invaderat indianernas land, och en sissta, skoningslös, massiv jakt inleddes på resterande indianer. Slutligen var alla placerade på reservat, eller jagade in i Kanada  -  och av de indianer som fanns på prärien när indiankrigen började var inte ens hälften i livet.

Så fattigdomen, svälten, kölden, whiskeyn fortsatte. En sista gång flammade lågan upp innan elden slocknade  -  år 1889 fick en Paiute-indian, Wavoka, en vision. Alla vita skulle försvinna, bufflarna komma tillbaka, allt skulle bli som förr. Man skulle samlas, dansa och be och detta skulle räcka, enligt visionen. Så denna rörelse, Ghost Dance, spred sig som en löpeld bland indianerna, som var desperata att få någon form av hopp i allt det mörka. de vita reagerade starkt, trodde det var någon form av uppror, och i december 1890 uppstod ett meningsutbyte vid Wounded Knee. Ett band Minnenconjou-siouxer blev omringade, eftersom de sysslade med den här konstiga rörelsen, Ghost Dance. Något hände i förvirringen, och efter några minuter låg flera hundra döda män, kvinnor och barn på den stelfrusna marken.
Detta var slutet, en gång för alla, på den mäktiga präriekulturen. Nu fanns det inget annat än att sjunka tillbaka in i modlöshet och förnedring.

Jag är visserligen inte indian, men indianhantverk gör jag ändå...