|
|
Vad är scrimshaw/hornstick? |
Scrimshaw är konsten att göra ett mönster
eller motiv på bl.a. horn med hjälp av nålar och sticklar. I fortsättningen
kallar jag det hornstick, eftersom jag är hjärtligt trött på
amerikaniseringen av vårt språk, och eftersom jag tycker det är en adekvat
benämning.
Vad det gäller är alltså att göra spår utav något slag i materialet, som
sedan fylls med något färgat ämne. Det påminner mycket om samernas
horngravyr, men de använder sig nästan uteslutande av ren- och älghorn, och
gravyren görs uteslutande med en vanlig kniv. Detta är något jag inte kan
(jag har ett antal gamla skärsår som bevisar mitt påstående) - att utföra
samisk horngravyr med kniv kräver lång, nästan daglig, träning. Jag överlåter
det med varm hand till vår ursprungsbefolkning.
Hornstick, däremot, är inte alls så besvärligt. Man bör kanske ha litet
konstnärlig ådra, och man behöver definitivt ganska mycket tålamod.
Hornstick är nog bland de få vettiga saker vi fått från det stora landet i väster.
I många århundraden har inuiterna praktiserat denna hantverksform, och männen
ombord på valfångstfartygen började anamma hantverket i början av
1800-talet. Man var ofta ute flera år i stöten, arbetet var monotont, och man
började arbeta med valkäkar, valtänder osv. Då var det ofta valfångstmotiv,
kvinnor, skepp som prydde valtänder och annat - numera är det väl djurmotiv
som graveras till största delen. I alla fall här i Sverige (i USA är nakna töser
fortfarande mycket gångbara).
Vilket material används? |
Materialet som används numera till hornstick, förutom
valtänder, är horn av olika slag, ben från olika slags djur, elfenben,
valrossbetar, mammutdelar, i praktiken allt man kan komma över, som är hårt
och kan poleras upp till en jämn yta. Detta kräver litet förklaring, innan någon
sätter sig i halsen av ilska. Ingen hantverkare vill ju arbeta med delar från
utrotningshotade djur, så vad menar jag egentligen? Vad det gäller valtänder,
kan faktiskt sådana hittas på stränder, uppsköljda efter att ta tappats på
naturlig väg (valar kanske också lider av tandlossning?). Horn som används är
från ren, älg, hjort, och inga större problem att få tag på. Även renkokta
och polerade bendelar från olika slags djur kan användas, kanske inte så
vanligt. Elfenben, däremot, är ju förbjudet att handla med nästan överallt.
Man kan använda gamla pianotangenter, men i övrigt är det svårt att få tag
i elfenben - som tur är. Man kan naturligtvis hitta gammalt elfenben till salu
då och då, men priserna är astronomiska. Valross jagas fortfarande av
inuiterna, så har man råd kan valrossbetar fortfarande köpas. För övrigt
hittas också gammalt valrossmaterial vid inuiternas flera hundra år gamla
boplatser.
Mammutdelar är relativt enkelt att köpa. Där är också priserna upphaussade,
men i sibiriska glaciärer finns det gott om mammutbetar och andra delar, så från
Ryssland letar sig ganska mycket ut på marknaden.
Personligen arbetar jag nästan uteslutande med horn från ren, älg, hjort och
buffel, men över 10000 år gamla mammutdelar är naturligtvis litet
exotiskt att jobba med.
Vilka verktyg och övrig utrustning behövs? |
Förutom då något att göra sticket på, behövs egentligen inte så mycket. Jag själv använder bara en slipad synål som jag monterar på ett skaft. På någon hantverksmässa såg jag färdiga skaft, avsedda för just hornsticksverktyg, men egentligen går vad som helst. På en loppis hittade jag ett skaft med en liten chuck på, fråga mig inte vad det hade använts till, men det passar utmärkt till mina arbetsmetoder. Förutom det behövs något att färga in sticken med. Samerna använder albark och saliv, men själv kör jag med vanlig oljefärg på tub för konstnärer. Och så behövs naturligtvis trasor, för att torka av överbliven färg. Och så naturligtvis något som förstorar. Detta är ett pillejobb, en förstoringslampa är utmärkt, men glasögonluppar osv kan naturligtvis också användas.
Knäckfrågan; huru gör man? |
Att utföra hornstick är egentligen inte särskilt
besvärligt, rent tekniskt. Materialet du använder måste först och främst
slipas alldeles slätt, från fil genom hela skalan av sandpapper ned till stålull.
Efter det brukar jag stryka på linoljevax i flera lager, med någon veckas
torkning mellan varje gång. Ytan poleras upp, och sedan är det bara att köra.
Motivet har jag ritat upp på ett papper i rätt storlek, sedan är det bara att
gnugga en mjuk blyertspenna över baksidan, placera motivet i lämplig position
på hornet (eller vad man nu använder), och sedan kalkera över de viktigaste
konturerna. Naturligtvis kan man med en spetsig, hård blyerts rita direkt på
materialet, men för mig fungerar kalkeringsmetoden utmärkt.
Nu börjar det roliga. Med sin slipade synål sticker man små märken i
materialet, först runt de kalkerade linjerna, för att ha något att gå efter.
Tätt, tätt sticker man - ju tätare, ju mörkare skuggning i motivet, ju hårdare
och djupare stick, ju svartare infärgning. Så här håller man på - massor
med stick, färga in med litet färg på en trasa, torka bort överblivet, fortsätt
bygga upp motivet. Det finns hornsticksgravörer som använder sticklar, tandläkarborr,
skalpeller av olika slag, men själv använder jag bara synålar. Även streck
kan göras med synålar, ibland kan sådant vara effektfullt, men i huvudsak
vill jag att motivet endast skall bestå av punkter.
Oftast är horngravyr utförd med bara en färg (svart, brun), men det kan även
göras med flera färger i motivet. Jag gör ibland sådana, men att blanda
flera färger försvårar arbetet avsevärt, och gör det naturligtvis dyrare.
Det kan vara mycket effektfullt att göra bara någon detalj (ögon t.ex.) i en
färg, och resten i gråtoner, men personligen föredrar jag att jobba med en
färg bara.
Hur sköter jag om mitt hornstick? |
Hornsticksföremål skall behandlas med omsorg. Man stryker på lite linoljevax eller bivax då och då, det skyddar sticken från nötning och själva materialet från uttorkning. Smuts kan tas bort, försiktigt, med alkohol. Använd inte tvättmedel, schampo, putsmedel eller något sådant - ytan på materialet kan bli matt och tråkig. Efter rengöring stryks vax på igen, alkoholen har tagit bort det gamla. Man behöver inte överdriva omsorgen av sitt hornstickssmycke eller kniv med hornstick. Jag vet knivar som har använts flitigt under många år, utan att mönstret slitits bort. Detta är ju relativt dyrbara smycken och knivar, så det blir automatiskt att man iakttar en viss försiktighet.
STARTSIDA
:
INDIANER : DRÖMFÅNGARE
: HOPI-PROFETIOR : CHIEF SEATTLES
TAL : BIOGRAFIER : STAMKARTA :
KNIVAR/HORNGRAVYR
: VÄSKOR/KLÄDER : AUTENTISKT
INDIANHANTVERK : EGENDESIGNAT INDIANHANTVERK
SMYCKEN : DIVERSE HANTVERK
: GÖRA SJÄLV? : MÅNADENS VARA :
PRESENTKORT : SKINN/LÄDER
HORNGRAVYR/SCRIMSHAW
: SMIDE : EVENEMANG : ORDBOK :
SKRYTSIDA
BILDGALLERI I :
BILDGALLERI II : BILDGALLERI III
VEM ÄR JAG? : KÖPEVILLKOR : LÄNKAR :
GÄSTBOK : E-MAIL
![]()
© www.klockaretorpet.com
1999-2008
E-post: thomas@klockaretorpet.com