Scrimshaw

Scrimshaw är konsten att göra ett mönster eller motiv på bl.a. horn med hjälp av nålar och sticklar. I fortsättningen kallar jag det hornstick, eftersom jag är hjärtligt trött på amerikaniseringen av vårt språk, och eftersom jag tycker det är en adekvat benämning.
Vad det gäller är alltså att göra spår utav något slag i materialet, som sedan fylls med något färgat ämne. Det påminner mycket om samernas horngravyr, men de använder sig nästan uteslutande av ren- och älghorn, och gravyren görs uteslutande med en vanlig kniv. Detta är något jag inte kan (jag har ett antal gamla skärsår som bevisar mitt påstående) - att utföra samisk horngravyr med kniv kräver lång, nästan daglig, träning. Jag överlåter det med varm hand till vår ursprungsbefolkning.
Hornstick, däremot, är inte alls så besvärligt. Man bör kanske ha litet konstnärlig ådra, och man behöver definitivt ganska mycket tålamod.
Hornstick är nog bland de få vettiga saker vi fått från det stora landet i väster. I många århundraden har inuiterna praktiserat denna hantverksform, och männen ombord på valfångstfartygen började anamma hantverket i början av 1800-talet. Man var ofta ute flera år i stöten, arbetet var monotont, och man började arbeta med valkäkar, valtänder osv. Då var det ofta valfångstmotiv, kvinnor, skepp som prydde valtänder och annat - numera är det väl djurmotiv som graveras till största delen. I alla fall här i Sverige (i USA är nakna töser fortfarande mycket gångbara).

Materialet som används numera till hornstick, förutom valtänder, är horn av olika slag, ben från olika slags djur, elfenben, valrossbetar, mammutdelar, i praktiken allt man kan komma över, som är hårt och kan poleras upp till en jämn yta. Detta kräver litet förklaring, innan någon sätter sig i halsen av ilska. Ingen hantverkare vill ju arbeta med delar från utrotningshotade djur, så vad menar jag egentligen? Vad det gäller valtänder, kan faktiskt sådana hittas på stränder, uppsköljda efter att ta tappats på naturlig väg (valar kanske också lider av tandlossning?). Horn som används är från ren, älg, hjort, och inga större problem att få tag på. Även renkokta och polerade bendelar från olika slags djur kan användas, kanske inte så vanligt. Elfenben, däremot, är ju förbjudet att handla med nästan överallt. Man kan använda gamla pianotangenter, men i övrigt är det svårt att få tag i elfenben - som tur är. Man kan naturligtvis hitta gammalt elfenben till salu då och då, men priserna är astronomiska. Valross jagas fortfarande av inuiterna, så har man råd kan valrossbetar fortfarande köpas. För övrigt hittas också gammalt valrossmaterial vid inuiternas flera hundra år gamla boplatser.
Mammutdelar är relativt enkelt att köpa. Där är också priserna upphaussade, men i sibiriska glaciärer finns det gott om mammutbetar och andra delar, så från Ryssland letar sig ganska mycket ut på marknaden.
Personligen arbetar jag nästan uteslutande med horn från ren, älg, hjort och buffel, men över 10000 år gamla mammutdelar är naturligtvis litet exotiskt att jobba med.

Förutom då något att göra sticket på, behövs egentligen inte så mycket. Jag själv använder bara en slipad synål som jag monterar på ett skaft. På någon hantverksmässa såg jag färdiga skaft, avsedda för just hornsticksverktyg, men egentligen går vad som helst. På en loppis hittade jag ett skaft med en liten chuck på, fråga mig inte vad det hade använts till, men det passar utmärkt till mina arbetsmetoder. Förutom det behövs något att färga in sticken med. Samerna använder albark och saliv, men själv kör jag med vanlig oljefärg på tub för konstnärer. Och så behövs naturligtvis trasor, för att torka av överbliven färg. Och så naturligtvis något som förstorar. Detta är ett pillejobb, en förstoringslampa är utmärkt, men glasögonluppar osv kan naturligtvis också användas.

Att utföra hornstick är egentligen inte särskilt besvärligt, rent tekniskt. Materialet du använder måste först och främst slipas alldeles slätt, från fil genom hela skalan av sandpapper ned till stålull. Efter det brukar jag stryka på linoljevax i flera lager, med någon veckas torkning mellan varje gång. Ytan poleras upp, och sedan är det bara att köra. Motivet har jag ritat upp på ett papper i rätt storlek, sedan är det bara att gnugga en mjuk blyertspenna över baksidan, placera motivet i lämplig position på hornet (eller vad man nu använder), och sedan kalkera över de viktigaste konturerna. Naturligtvis kan man med en spetsig, hård blyerts rita direkt på materialet, men för mig fungerar kalkeringsmetoden utmärkt.
Nu börjar det roliga. Med sin slipade synål sticker man små märken i materialet, först runt de kalkerade linjerna, för att ha något att gå efter. Tätt, tätt sticker man - ju tätare, ju mörkare skuggning i motivet, ju hårdare och djupare stick, ju svartare infärgning. Så här håller man på - massor med stick, färga in med litet färg på en trasa, torka bort överblivet, fortsätt bygga upp motivet. Det finns hornsticksgravörer som använder sticklar, tandläkarborr, skalpeller av olika slag, men själv använder jag bara synålar. Även streck kan göras med synålar, ibland kan sådant vara effektfullt, men i huvudsak vill jag att motivet endast skall bestå av punkter.
Oftast är horngravyr utförd med bara en färg (svart, brun), men det kan även göras med flera färger i motivet. Jag gör ibland sådana, men att blanda flera färger försvårar arbetet avsevärt, och gör det naturligtvis dyrare. Det kan vara mycket effektfullt att göra bara någon detalj (ögon t.ex.) i en färg, och resten i gråtoner, men personligen föredrar jag att jobba med en färg bara.

Hornsticksföremål skall behandlas med omsorg. Man stryker på lite linoljevax eller bivax då och då, det skyddar sticken från nötning och själva materialet från uttorkning. Smuts kan tas bort, försiktigt, med alkohol. Använd inte tvättmedel, schampo, putsmedel eller något sådant - ytan på materialet kan bli matt och tråkig. Efter rengöring stryks vax på igen, alkoholen har tagit bort det gamla. Man behöver inte överdriva omsorgen av sitt hornstickssmycke eller kniv med hornstick. Jag vet knivar som har använts flitigt under många år, utan att mönstret slitits bort. Detta är ju relativt dyrbara smycken och knivar, så det blir automatiskt att man iakttar en viss försiktighet.